fredag 13 april 2007

Funktionshindermodeller - den medicinska modellen

Enligt den medicinska modellen är funktionshindret ett resultat av individens funktionsnedsättning. Sociala och geografiska faktorer är huvudsakligen irrelevanta. Lösningen är att bota patienten, eller, om det inte är möjligt, hjälpa patienten till ett sätt att fungera som ligger närmare normen.

Modellen har kritiserats för att den definierar människor i termer av defekter och oförmåga där den istället kunde se skillnader, och för att makten över den funktionshindrades situation hamnar hos läkare och annan personal i sjukvården.

Problem uppstår när normalitetsbegreppet blir för snävt. Att tala är normativt - så till den grad att föräldrar till barn med autism ibland hävdar att deras barn, när de börjat tala, blivit friska. (Tilläggas skall att det här är ett amerikanskt fenomen snarare än ett svenskt.) Fixeringen vid talad kommunikation leder ibland till att man utesluter metoder barnet kan ha bättre förutsättningar för att använda, såsom teckenspråk, piktogram, eller verbal kommunikation via tangentbord.

4 kommentarer:

trollhare sa...

Otroligt intressant. Jag väntar med spänning på fortsättningen.

Den där amerikanska inställning märks mycket i England också, är min praktiska erfarenhet.

Agatha sa...

Ah. Jag glömde att du bott i England. Har du lust att berätta om hur inställningen yttrar sig där?

Anonym sa...

har du någon referens till det? skulle va till enorm hjälp!

Agatha sa...

The individual and social models of disability av Mike Oliver.