Visar inlägg med etikett neuropsykiatriska funktionshinder. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett neuropsykiatriska funktionshinder. Visa alla inlägg

fredag 10 oktober 2008

Patolekt?

En tonårig flicka som via MSN hotat en kompis med våld döms att betala skadestånd, och överlämnas till vård inom socialtjänsten. Nämndeman Åke Broman har skiljaktig mening i skuldfrågan.

"Jag anser inte att det genom den utredning som presenterats i målet är styrkt att x yttrande varit ägnat att framkalla allvarlig fruktan hos målsäganden eftersom yttrandet ingår i en vokabulär som är vanligt förekommande hos ungdomar som fått diagnoserna ADHD och Aspbergers syndrom. Åtalet är således inte styrkt och skall ogillas."

Är vokabulären vanligt förekommande? Är det rimligt att den som hotas förutsätts förstå att yttrandet inte är allvarligt menat? Bör neuropsykiatriska diagnoser befria från ansvar? Kommentarer önskas.

torsdag 16 augusti 2007

Vad händer med dem som ingen vill anställa?


Att alla som vill och kan ska bidra till sin egen försörjning är förstås ett bra påstående, men vad ska staten och Anders Borg göra för personer med funktionshinder, som inte ses som önskvärda på arbetsmarknaden?


Henrik agiterar, och i egenskap av socialdemokrat är han förstås mer lämpad för uppdraget än jag. Läs hans debattartikel i Aftonbladet.

onsdag 6 juni 2007

Bristande kunskap om neuropsykiatriska funktionshinder i skolan

Barn med neuropsykiatriska funktionshinder, till exempel ADHD, är ett växande problem i skolan. Samtidigt upplever många lärare att de saknar kunskap och resurser för att möta funktionshindren.


Läs och kommentera på TV4:s websajt.

(Tack, Barracuber, för tipset!)

onsdag 30 maj 2007

Tygla ditt nervsystem, eller gå hem

Kan läkare specialiserade på neurotypiska behandla personer med neuropsykiatriska funktionhinder? Det borde inte vara så svårt, om de är någorlunda kunniga, nyfikna och beredda att lyssna på (och tro på!) sina patienters beskrivning av hur de fungerar. Ändå tycker jag många gånger att det kan vara problematiskt. Läkare som utgår från att jag är neurotypisk och försöker applicera sina erfarenheter från neurotypiska på mig trots att jag är mycket tydlig om hur jag skiljer mig och varför det är relevant i den aktuella vårdsituationen. Jag är relativt verbal, men hur går det för dem som inte är det?

I kväll kom jag plötsligt att tänka på något som hände för några månader sedan. I kväll blev jag arg. Det tog tid, för när det hände hade jag fullt upp med annat och blev mest ledsen och rädd. Men i kväll dök det upp i mina tankar och jag blev arg.

För några månader sedan drabbades jag av akuta gallbesvär och fick åka ambulans in till sjukhus. Jag hade mycket ont, kräktes, hallucinerade och svimmade om vart annat. Personalen på sjukhuset var stressade och stundtals mycket otrevliga, så jag vinnlade mig verkligen att, efter omständigheterna, vara så trevlig och artig jag bara kunde. Jag informerade om att jag har Aspergers syndrom och att jag därmed bland annat kan ha svårt att identifiera smärta, och att jag kan ha svårt att använda affekt och lidande som illustration för mitt tillstånd och min upplevelse av det.

När läkaren (efter några timmars väntan) skulle undersöka mig skulle han klämma på min ömma buk men satt lite illa till. Jag bad honom att flytta på sig och hjälpa mig att hålla sig undan. Jag förklarade att jag har tics, och eftersom jag hade mycket ont och han skulle klämma där det var som ondast var jag rädd att inte kunna kontrollera dem. Jag förklarade att jag var rädd att sparka honom i ansiktet om han satt som han gjorde.

Läkaren svarade att ”Det får du se till att hålla reda på själv. Sparkar du mig går jag här ifrån och då får du ingen vård.” Jag bad om ursäkt. Svårt medtagen och halvt medvetslös bad jag faktiskt läkaren om ursäkt för mina tics. Livrädd för att han skulle gå utan att behandla mig. Livrädd för att han skulle känna sig hotad eller illa berörd. Generad och ledsen för att jag varit oartig och betett mig illa.

Jag hade en kamrat med mig som hjälpte mig att hålla i benet. Jag fick min behandling. Men skall det verkligen vara på det sättet? Det hade inte varit svårt för honom att flytta sig en liten aning och vara beredd på en ofrivillig rörelse från mig. Det är inte första gången som läkare och vårdpersonal i den somatiska vården inte kan förstå det jag förklarar. Som de trots mina (enligt vad andra säger mycket tydliga) förklaringar inte kan tänka sig in i att människor kan fungera annorlunda. Och om de kan förstå att man fungerar annorlunda så tror de ändå att det är ett val man gjort, ett val man kan göra avsteg ifrån för att göra vårdsituationen smidig.

Så det jag skulle vilja ha era åsikter kring är detta:


  • Behövs det mer kunskap om neuropsykiatriska funktionshinder bland läkare i den somatiska vården?

  • Eller behövs det allmänläkare specialiserade på (somatisk) vård av människor med neuropsykiatriska funktionshinder?

  • Eller är detta något som jag som tillhörande en relativt liten grupp bara får acceptera och lära mig leva med?



I kväll blev jag som sagt arg.



Ursprungligen postat på Attentions forum av den alltid lika välformulerade och klarsynta pH. Återgivet med tillstånd.

söndag 6 maj 2007

Att starta en stödgrupp - berätta att du finns

Det tar tid att nå ut. Vid de första tre träffarna jag ordnade var vi två eller tre deltagare, och jag medger att jag undrade om vi någonsin skulle bli fler än så. Sedan jag började använda mig av nedanstående informationskanaler har deltagarna blivit betydligt fler.


  • Be alla som kommer på träffarna om deras kontaktinformation, så att du kan meddela dem inför nästa träff, och be dem tipsa andra som kan tänkas vara intresserade.

  • Lägg upp en enkel hemsida eller blogg med information.

  • Tipsa på internetfora (men glöm inte att be om tillstånd först).

  • Fråga den lokala ADHD-verksamheten eller vuxenhabiliteringen om de kan berätta om stödgruppen för berörda patienter, eller om du får sätta upp lappar hos dem.

  • Undersök om föreningen Attention, föreningen Autism, och Organiserade Autister är villiga att hjälpa dig.

  • Skicka mig ett brev, så listar jag träffen på Neuralt nätverk.





(Den här texten ingår i en serie inlägg om hur man startar en stödgrupp. Du kan hitta samtliga inlägg här.)

torsdag 3 maj 2007

Att starta en stödgrupp - val av lokal

De grupper jag känner till träffas hemma hos någon, hos ett studieförbund, eller på café. Några faktorer man bör ta hänsyn till i valet av lokal är att


  • många av oss har annorlunda perception, och trivs därför inte i bullriga miljöer med stark belysning.

  • många av oss undviker helst krångliga resor med kommunaltrafik, i synnerhet om de kräver byten.

  • många av oss har dåligt lokalsinne, varför det är klokt att förlägga träffen centralt.



Tänk också på att få av oss har särskilt god ekonomi. Väljer du träffas på café, försök hitta ett med rimliga priser. Att fem personer hänger över varsin kopp kaffe i tre timmar är måttligt populärt. (Om du förväntar dig en veritabel anstormning av deltagare, kom ihåg att boka bord i förväg.)

Gör det enkelt att identifiera gruppen. Om du arrangerar träffarna genom en förening kan du ställa en skylt med föreningens logga på bordet. I annat fall fungerar en rosa flamingo, flaska olivolja, eller annat objekt precis lika bra. Huvudsaken är att de deltagarna vet vad de skall leta efter.

(Torbjörn fick mig att inse att det också är en fördel om deltagarna kan identifiera varandra. Namnskyltar, som inte behöver vara mer avancerade än klisterlappar att sätta på kläderna, uppskattas särskilt av ansiktsblinda.)



(Den här texten ingår i en serie inlägg om hur man startar en stödgrupp. Du kan hitta samtliga inlägg här.)

onsdag 2 maj 2007

Att starta en stödgrupp - målgrupp och syfte

Även om du planerar informella och avslappnade träffar behövs något slags regler för att inte kaos skall uppstå. Börja med att så tydligt som möjligt definiera vem som är välkommen som medlem i gruppen, och vad gruppen skall ägna sig åt. Följande frågor brukar komma upp.


  • Är stödgruppen öppen även för den som misstänker sig ha ett neuropsykiatriskt funktionshinder eller bara för den som redan har diagnos?

  • Välkomnar du alla inom det neuropsykiatriska spektrat, eller är gruppen till för dem som har en viss diagnos?

  • Behöver man anmäla sig i förväg, eller är det bara att dyka upp på utsatt tid?

  • Skall gruppen ägna varje tillfälle åt att diskutera ett bestämt ämne eller prata fritt om vadhelst som faller deltagarna in?

  • Får man ta med sig assistent eller ledsagare? Om inte, var kan de vänta under tiden träffen pågår?





(Den här texten ingår i en serie inlägg om hur man startar en stödgrupp. Du kan hitta samtliga inlägg här.)

Att starta en stödgrupp

Min ursprungliga tanke var att författa en kort text om att starta stödgrupper för människor med neuropsykiatriska funktionshinder. Då det mesta jag skriver lätt växer till ett svårhanterligt format får det bli en serie inlägg istället.

Egentligen är jag måttligt förtjust i uttryck som stödgrupp och självhjälpsgrupp, men eftersom de är etablerad terminologi och jag vill hålla mig väl med sökmotorerna använder jag dem ändå. Förvisso kan man hjälpa, uppmuntra, och stödja varandra i grupp, men man kan också göra något så anspråkslöst som att omge sig med människor i vars sällskap man trivs.

Och med den utvikningen avklarad kan vi fortsätta till mina tips till dig som vill starta en stödgrupp, självhjälpsgrupp, fikaträff, eller annan aktivitet för människor med ADHD, Aspergers syndrom, och liknande diagnoser.



måndag 23 april 2007

Neuropsykiatriska funktionshinder och sex timmars arbetsdag

I torsdags så var jag på middag med Almega. Under middagen så höll nuvarande näringslivsminister Maud Olofsson ett anförande om människor som resurs. Efter middagen så passade jag på att prata med henne om vad regeringen har gjort för att hjälpa funktionshindrade studenter ut på arbetsmarknaden.

Maud Olofsson, blir tyst och efter en stund svarar hon: Vi har inte gjort någonting! Vi har valt att lägga fokus på andra vanliga människor som inte har problem och få in dem på arbetsmarknaden.

Jag ger kort information om hur läget ser ut för neuropsykiatriskt funktionshindrade på arbetsmarknaden och att över 50 procent är arbetslösa, det är inte något som hon känner till, men hon vill veta hur jag tycker att man kan lösa problematiken. Jag berättar om att sex timmars arbetsdag hade varit väldigt bra för denna grupp, där många har lägre uthållighet och måste ladda om oftare. Maud Olofsson är själv ett energiknippe som heter duga har jag fått höra och som aldrig blir trött, så jag är inte förvånad över att hon inte förstår.

Arbeta mindre, vi måste ju arbeta mer, skriker hon nästan upprört.

Jag kontrar med att om fler är ute i arbete så är det väl fler arbetade timmar som görs, även om varje individ arbetar mindre. Men att införa sex timmars arbetsdag är det enda sättet att anpassa arbetsmarknaden för alla, för annars blir det så att personer med neuropsykiatriska funktionshinder blir ännu mer avvikande. Tyvärr köper hon inte detta resonemang.

En annan sak skulle kunna vara att informera företag om neuropsykiatriska funktionshinder, vad det innebär och hur de fungerar på en arbetsplats. Detta ställer sig Maud mer positiv till. Jag överlämnar mitt visitkort och säger att hon får gärna lov att höra av sig, men jag tror naturligtvis inte att hon kommer att göra det och innan hon går så tillägger jag att vi ses säkert på Almedalen.

Någon borde upplysa Maud om att man inte har gjort något inte är detsamma som att man är oskyldig.


Henrik D. Ragnevi, ordförande Attention Göteborg



(Jag försöker, av uppenbara skäl, övertala Henrik att börja blogga. Tills vidare är han min första, högt värderade, gäst.)

Hon var utmanande klädd och hade tics

Jag läser Neuropsykiatriska aspekter, Socialstyrelsens av Christopher Gillberg författade rapport om sexuella övergrepp mot barn. Viktig, men obehaglig, läsning. Rapporten beskriver de svårigheter man kan möta när man utreder övergrepp mot barn med neuropsykiatriska funktionshinder - både i form av beteenden som felaktigt kan tolkas som tecken på övergrepp och de skillnader i kommunikation utredarna bör vara uppmärksamma på.

När jag kommer till det här stycket blir jag agiterad.

Särskilt problematiskt är det att en del barn med Tourettesyndromet dels själva kan vara initiativtagare till sexuella handlingar, och dessutom genom sitt provocerande och sexuellt påträngande beteende utsätter sig för större risker än andra att faktiskt bli utnyttjade.


Sannolikt är det bara en ogenomtänkt formulering, men visst är den olycklig? Hade det inte varit mer korrekt att säga att vissa barn med Tourettes syndrom genom sitt beteende utsätts för större risker?

Barns förmåga att förutse konsekvenser och bedöma risker är begränsad. Hos barn med neuropsykiatriska funktionshinder är förmågan ofta ytterligare nedsatt. Att implicit skuldbelägga barn för beteenden de inte fullt ut kan kan kontrollera eller förstå de möjliga följderna av är oansvarigt.

söndag 22 april 2007

Bloggkarneval: Om neuropsykiatriska diagnoser

För ett par veckor sedan började jag ansätta alla begåvade bloggare jag känner till med förslag till ett gemensamt projekt. Idén var att skriva om samma ämne - neuropsykiatriska diagnoser - för att belysa det från skilda perspektiv. Till min förtjusning fick jag respons.

Spiro Spero skriver om diagnosen som ett verktyg för att förstå sig själv. Barracuber diskuterar Aspergers syndrom och normalitet. Trollhares text om diagnostik och kön har en rubrik som får Aftonbladet att fälla avundsamma tårar. Minou beskriver Aspergers som ett annorlunda sätt att fungera - men inte ett felaktigt sådant. (Hennes inlägg om etiketter är också läsvärt.) Jag ifrågasätter att man kan simulera neuropsykiatriska funktionshinder. Tommy riktar än skarpare kritik mot samma föreställning.

Vill du vara med i nästa omgång av karnevalen? Läs det här.

lördag 21 april 2007

Diagnos på beställning

Det finns människor som på fullaste allvar tror att man får den diagnos man ber om. Sannolikt föreställer de sig att man valsar in till första bästa psykiater och säger att man har koncentrationssvårigheter. Det måste vara ADHD. Psykiatern nickar bekymrat och skriver ett medicinskt utlåtande som garanterar att man resten av sina dagar kan leva gott på socialförsäkringssystemet. För att ytterligare förgylla tillvaron får man en stor burk knaprigt amfetamin.

Det finns människor som på fullaste allvar tror att man kan lura neuropsykiatriska utredningsteam. Om man bara läser en bok eller två om Aspergers syndrom kan man genom framgångsrikt skådespeleri narra erfarna läkare. Visserligen får man inget knark, men man får, utöver den så åtråvärda sjukersättningen, också handikappersättning. Bäst av allt är att man nu har en fullgod ursäkt för sina snedsteg i umgängeslivet och därtill kan hävda att man minsann är lika smart som Rain Man.

Det finns människor som på fullaste allvar tror att George Bush är en reptil från yttre rymden.

I enstaka fall har psykologer ställt diagnos efter ett par timmars samtal, det skall medges. Idag saknas nationella riktlinjer för hur en neuropsykiatrisk utredning ska gå till, men man arbetar med att utforma en modell. Som synes ger sig den som spelar funktionshindrad in på ett ambitiöst projekt.

Hur troligt är det att någon orkar vänta mellan ett och fyra år för att få en utredning som rimligtvis inte leder till diagnos, och som även om den gör det inte ger någon uppenbar vinst? Diagnosen motiverar inte alltid sjukskrivning, som för övrigt är en ganska klen inkomstkälla. De centralstimulerande läkemedel man förskrivs räcker inte för att underhålla ett missbruk, och att ens få dem utskrivna torde bli marigt eftersom man i regel drogtestas först. Strattera kan man förstås få. Atomoxetin är för den som inte har ADHD tämligen verkningslöst. Effekten är ungefär lika spännande som den man får av ibuprofen, men med fler biverkningar.

Ponera att någon med oändligt tålamod och avsevärda skådespelartalanger övertygar utredningsteamet och får diagnosen Aspergers syndrom. Till vilken nytta? Vill man kanske ha daglig sysselsättning i kommunens regi? Handikappersättning? Den utgår inte per automatik i samband med att diagnosen ställs, men har man bedragit psykiatrin kan man kanske dupera myndigheter också.

Nästa gång jag träffar min läkare skall jag simulera tetraplegi. Det medför mängder av fördelar.

fredag 20 april 2007

Bloggkarneval!

Vad är en bloggkarneval?

En bloggkarneval innebär att en rad deltagare författar varsitt inlägg om ett ämne av gemensamt intresse. När så skett skriver karnevalsgeneralen, som i det här fallet är undertecknad, en sammanställning innehållande länkar till samtliga alster. Alla som deltar postar sammanställningen till sina bloggar.

Syftet med karnevalen är dels att belysa neuropsykiatriska funktionshinder från skilda perspektiv, dels att ge de som medverkar chansen att nå ut till en vidare läsekrets.

Vem kan vara med?

Deltagande förutsätter att du har en blogg och sannolikt har du även ADHD, DAMP, Tourettes syndrom, Aspergers syndrom, högfungerande autism, eller annan diagnos i spektrat. Du är välformulerad. (För konkreta exempel, läs dessa inlägg om etiketter och oförstående syskon.) Förmodligen skriver du såväl om dig själv som om neuropsykiatriska tillstånd ur ett vidare perspektiv.

Jag vill vara med! Hur gör jag?

Skicka mig ett email. Glöm inte att inkludera adressen till din blogg.

fredag 13 april 2007

Funktionshindermodeller - samhällsmodellen

Samhällsmodellen, som ibland kallas den sociala modellen, betraktar funktionshinder som en konsekvens av omgivningsfaktorer och attityder som utesluter funktionshindrade från att vara delaktiga i samhället. Vissa anhängare upplever visserligen sina funktionsnedsättningar som besvärliga, men påpekar att de egentliga problemen uppstår i samspelet med omgivningen. Andra avvisar begreppet funktionsnedsättning och talar istället om skillnader. (Bland människor med neuropsykiatriska diagnoser används ofta begreppet neurodiversity för att beskriva vad man anser vara naturliga variationer.)

Samhällsmodellens mål är att samhället anpassas så att människor med funktionsnedsättningar inte behöver utstå begränsningar i delaktighet eller aktivitet. Om det är omöjligt att besöka biblioteket i rullstol bör biblioteket byggas om.

Kritiken mot samhällsmodellen utgår främst från ett ekonomiskt perspektiv. Att tillfredsställa många skilda behov är dyrt. Emellertid bör man minnas att anpassningar kan komma flera grupper till godo. Ökad framkomlighet för rullstolar innebär även ökad framkomlighet för barnvagnar, och lättläst information för människor med intellektuella handikapp kan lika gärna läsas av den som håller på att lära sig svenska.

söndag 25 mars 2007

Skuldsatt?

Eftersom jag vet att många med neuropsykiatriska funktionshinder är skuldsatta vill jag göra er som läser uppmärksamma på föreningen Insolvens, som ger råd och stöd till den som är skuldsatt och som även arbetar intressepolitiskt. Bland annat samlar de berättelser om hur Trafikförsäkringsföreningen försöker driva in skulder som inte ens borde existera. Om du har en historia att berätta, gör det här.

tisdag 20 mars 2007

Och alla som har ADHD är kriminella...

Jag närvarar vid en föreläsning om ADHD. Så länge föreläsningen pågår smälter jag in bland de pedagoger som samlats för att lyssna. I pausen lämnar jag från det övriga sällskapet för att dela ut informationsmaterial om neuropsykiatriska funktionshinder.

En man kommer fram för att titta närmare på materialet, och jag gör mitt bästa för att övertyga honom om att han behöver en hel bunt papper. Det visar sig att han är psykolog, och han säger sig ha goda kunskaper i ämnet redan. Han frågar om jag engagerar mig i frågan på grund av att jag är anhörig. Jag berättar att jag själv har ADHD. Han undrar vilket behandling jag får. Jag förklarar att jag inte medicinerar men att jag arbetsminnestränat, och att patientutbildningen hjälpt mig förstå varför mitt liv i vissa avseenden varit ganska komplicerat. Han frågar om jag varit en vild tjej.

(Om man med vild avser en benägenhet för sexuella eskapader och narkotikakonsumtion måste jag tillstå att jag inte uppfyller kriterierna. Jag hoppas att psykologen inte blev alltför besviken.)

torsdag 15 mars 2007

Högskoleprovet

För närvarande är det endast dyslektiker och synskadade som kan få förlängd tid på högskoleprovet.


Jag hade hoppats på ett mer utförligt svar från Högskoleverket. Kanske skriver jag till dem igen.

Det är en smula märkligt att man inte erbjuds samma anpassningar som man ofta får när man väl kommit in på en högskoleutbildning - det vill säga förlängd tentatid och möjlighet att skriva i enskildhet. Bakvänt, på något sätt.

onsdag 14 mars 2007

Gratulerar - du är inte funktionshindrad

Jonathan Love, som vill studera juridik, nekas förlängd tid för att göra LSAT, med hänvisning till att hans ADHD är så mild att den inte utgör ett funktionshinder. Man ifrågasätter hans diagnos, men medger att han har inlärningssvårigheter. Emellertid är de inte tillräckligt svåra för att Love skall omfattas av Americans With Disabilities Act. Eftersom Loves tidigare provresultat motsvarar det resultat man bör uppnå med hans intelligens hävdar LSACs advokater att hans inlärningssvårigheter inte påverkat hans prestationsförmåga, och att han bara försöker utnyttja systemet.

Eftersom jag är tillfälligt överambitiös har jag skrivit till Högskoleverket för att fråga vilka - om några - hänsyn de tar till neuropsykiatriska funktionshinder när man gör högskoleprovet.