Det finns människor som på fullaste allvar tror att man kan lura neuropsykiatriska utredningsteam. Om man bara läser en bok eller två om Aspergers syndrom kan man genom framgångsrikt skådespeleri narra erfarna läkare. Visserligen får man inget knark, men man får, utöver den så åtråvärda sjukersättningen, också handikappersättning. Bäst av allt är att man nu har en fullgod ursäkt för sina snedsteg i umgängeslivet och därtill kan hävda att man minsann är lika smart som Rain Man.
Det finns människor som på fullaste allvar tror att George Bush är en reptil från yttre rymden.
I enstaka fall har psykologer ställt diagnos efter ett par timmars samtal, det skall medges. Idag saknas nationella riktlinjer för hur en neuropsykiatrisk utredning ska gå till, men man arbetar med att utforma en modell. Som synes ger sig den som spelar funktionshindrad in på ett ambitiöst projekt.
Hur troligt är det att någon orkar vänta mellan ett och fyra år för att få en utredning som rimligtvis inte leder till diagnos, och som även om den gör det inte ger någon uppenbar vinst? Diagnosen motiverar inte alltid sjukskrivning, som för övrigt är en ganska klen inkomstkälla. De centralstimulerande läkemedel man förskrivs räcker inte för att underhålla ett missbruk, och att ens få dem utskrivna torde bli marigt eftersom man i regel drogtestas först. Strattera kan man förstås få. Atomoxetin är för den som inte har ADHD tämligen verkningslöst. Effekten är ungefär lika spännande som den man får av ibuprofen, men med fler biverkningar.
Ponera att någon med oändligt tålamod och avsevärda skådespelartalanger övertygar utredningsteamet och får diagnosen Aspergers syndrom. Till vilken nytta? Vill man kanske ha daglig sysselsättning i kommunens regi? Handikappersättning? Den utgår inte per automatik i samband med att diagnosen ställs, men har man bedragit psykiatrin kan man kanske dupera myndigheter också.
Nästa gång jag träffar min läkare skall jag simulera tetraplegi. Det medför mängder av fördelar.
