Bokstavsbråk om mediciner

Tidningen Leva säger sig ha "gett sig ut i ADHD-frågans minfält, kantat av skandaler med misstänkt forskningsfusk, förstört forskningsmaterial och förtalskampanjer". Formuleringen antyder att man (med föga fog) vill framställa sig som oförvägen, och bokstavsbråk är ett infamt uttryck. Gnäll åsido - om det verkligen är medicinerna som avhandlas, och inte diagnosens vara eller icke vara, kan reportaget tänkas vara intressant.

Den som ännu inte fått sitt lystmäte av neuropsykiatriskt käbbel kan delta i debatten här. (I skrivande stund råder dock stiltje.) Den som vill sätta sig in i dispytens begynnelse rekommenderas Vanna Beckmans Strider under hjärnåldern.

Ge barnen knark!

Det finns föräldrar som av rädsla för att deras barn skall bli missbrukare inte vill att de behandlas med amfetamin eller metylfenidat (det vill säga Concerta och Ritalin). Föräldrar vill i allmänhet sina barns bästa, och man bör respektera deras oro. Frågan är dock på vilka grunder man fattar sina beslut? Har man tagit del av den information - positiv såväl som negativ - man behöver för att avgöra vad som mest skulle gynna barnet?

Brian Doyle sammanfattar en studie om ADHD, läkemedelsbehandling, och missbruk. Följande statistik kan kanske vara intressant.

• 27 procent av alla vuxna har, åtminstone under en period, missbruksproblem


• risken att den som har obehandlad ADHD utvecklar ett missbruk är 55 procent


• ungefär en tredjedel av de tonåringar som har obehandlad ADHD missbrukar alkohol eller narkotika


• av de tonåringar med ADHD som får läkemedelsbehandling har 12 procent ett missbruk, vilket skall jämföras med 8 procent av dem som inte har ADHD

Slutsatsen är alltså att det vid ADHD alltid finns en förhöjd risk för missbruksproblem, men att den kraftigt reduceras genom läkemedelsbehandling.

(Inlägget skall, trots titeln, inte tolkas som att jag förespråkar att alla som har DAMP eller ADHD skall använda centralstimulerande läkemedel. De är inte alltid en fungerande lösning. Min målsättning, vilket säkert framgått av tidigare inlägg, är att korrigera den felaktiga information som sprids, och motverka fördomar - efter bästa förmåga.)

Funktionshindermodeller - den medicinska modellen

Enligt den medicinska modellen är funktionshindret ett resultat av individens funktionsnedsättning. Sociala och geografiska faktorer är huvudsakligen irrelevanta. Lösningen är att bota patienten, eller, om det inte är möjligt, hjälpa patienten till ett sätt att fungera som ligger närmare normen.

Modellen har kritiserats för att den definierar människor i termer av defekter och oförmåga där den istället kunde se skillnader, och för att makten över den funktionshindrades situation hamnar hos läkare och annan personal i sjukvården.

Problem uppstår när normalitetsbegreppet blir för snävt. Att tala är normativt - så till den grad att föräldrar till barn med autism ibland hävdar att deras barn, när de börjat tala, blivit friska. (Tilläggas skall att det här är ett amerikanskt fenomen snarare än ett svenskt.) Fixeringen vid talad kommunikation leder ibland till att man utesluter metoder barnet kan ha bättre förutsättningar för att använda, såsom teckenspråk, piktogram, eller verbal kommunikation via tangentbord.

Medicinsk terminologi

Bästa överläkare i psykiatri,

Oavsett din åsikt om de substanser som används vid behandling av ADHD är det inte konstruktivt att kalla patientens medicin för knark.

Med vänlig hälsning,
Agatha