Funktionshindermodeller - den medicinska modellen

Enligt den medicinska modellen är funktionshindret ett resultat av individens funktionsnedsättning. Sociala och geografiska faktorer är huvudsakligen irrelevanta. Lösningen är att bota patienten, eller, om det inte är möjligt, hjälpa patienten till ett sätt att fungera som ligger närmare normen.

Modellen har kritiserats för att den definierar människor i termer av defekter och oförmåga där den istället kunde se skillnader, och för att makten över den funktionshindrades situation hamnar hos läkare och annan personal i sjukvården.

Problem uppstår när normalitetsbegreppet blir för snävt. Att tala är normativt - så till den grad att föräldrar till barn med autism ibland hävdar att deras barn, när de börjat tala, blivit friska. (Tilläggas skall att det här är ett amerikanskt fenomen snarare än ett svenskt.) Fixeringen vid talad kommunikation leder ibland till att man utesluter metoder barnet kan ha bättre förutsättningar för att använda, såsom teckenspråk, piktogram, eller verbal kommunikation via tangentbord.