Tyst i klassen!

Teddy Willis är en elvaårig pojke som har Aspergers syndrom. April är Autism Awareness Month, så Teddy ville ta tillfället i akt och berätta om autismspektrumtillstånd för sina klasskompisar. Han trodde att de andra barnen kanske skulle bli snällare om de förstod honom och andra med hans diagnos.

Under en morgonsamling där läraren pratade om autism räckte Teddy upp handen för att berätta sin historia. Han fördes åt sidan och fick veta att autism är något privat han borde hålla för sig själv.

Teddy förstår inte vad som är så fel med att prata om autism. Aspergers syndrom är bara en del av den han är, på samma sätt som vissa är rödhåriga eller bra på matematik.

Skolans rektor delar inte Teddys åsikt. Hon motiverar beslutet att inte låta Teddy berätta med att det finns andra barn i klassrummen som inte inser att de är annorlunda.

Budskapet är tydligt. Det är inte önskvärt att barn med odiagnostiserade autismspektrumtillstånd får en chans att förstå hur de fungerar. Våra diagnoser är något att skämmas för, och vi bör hålla dem för oss själva.

SFS 1999:132

En ung man söker jobb som ledsagare. Han är ambitiös, ansvarsfull, och intresserad av psykiatri. Anställningsintervjun går utmärkt tills handläggaren berättar vilka klienter som kan bli aktuella. Några av dem har neuropsykiatriska diagnoser. För att förklara att han är insatt i problematiken berättar den unge mannen att han själv har ADHD - och där slutar intervjun.

Och alla som har ADHD är kriminella...

Jag närvarar vid en föreläsning om ADHD. Så länge föreläsningen pågår smälter jag in bland de pedagoger som samlats för att lyssna. I pausen lämnar jag från det övriga sällskapet för att dela ut informationsmaterial om neuropsykiatriska funktionshinder.

En man kommer fram för att titta närmare på materialet, och jag gör mitt bästa för att övertyga honom om att han behöver en hel bunt papper. Det visar sig att han är psykolog, och han säger sig ha goda kunskaper i ämnet redan. Han frågar om jag engagerar mig i frågan på grund av att jag är anhörig. Jag berättar att jag själv har ADHD. Han undrar vilket behandling jag får. Jag förklarar att jag inte medicinerar men att jag arbetsminnestränat, och att patientutbildningen hjälpt mig förstå varför mitt liv i vissa avseenden varit ganska komplicerat. Han frågar om jag varit en vild tjej.

(Om man med vild avser en benägenhet för sexuella eskapader och narkotikakonsumtion måste jag tillstå att jag inte uppfyller kriterierna. Jag hoppas att psykologen inte blev alltför besviken.)

Klädråd för okoncentrerade

Om jag någonsin skall ta steget ut ur neurogarderoben (till skillnad från att ilsket sticka ut huvudet då och då) skall jag göra det iklädd den här. Inte ens min intensiva avsmak för illasittande hårdrocksestetik kan hindra mig.