Neuropsykiatriska funktionshinder och sex timmars arbetsdag

I torsdags så var jag på middag med Almega. Under middagen så höll nuvarande näringslivsminister Maud Olofsson ett anförande om människor som resurs. Efter middagen så passade jag på att prata med henne om vad regeringen har gjort för att hjälpa funktionshindrade studenter ut på arbetsmarknaden.

Maud Olofsson, blir tyst och efter en stund svarar hon: Vi har inte gjort någonting! Vi har valt att lägga fokus på andra vanliga människor som inte har problem och få in dem på arbetsmarknaden.

Jag ger kort information om hur läget ser ut för neuropsykiatriskt funktionshindrade på arbetsmarknaden och att över 50 procent är arbetslösa, det är inte något som hon känner till, men hon vill veta hur jag tycker att man kan lösa problematiken. Jag berättar om att sex timmars arbetsdag hade varit väldigt bra för denna grupp, där många har lägre uthållighet och måste ladda om oftare. Maud Olofsson är själv ett energiknippe som heter duga har jag fått höra och som aldrig blir trött, så jag är inte förvånad över att hon inte förstår.

Arbeta mindre, vi måste ju arbeta mer, skriker hon nästan upprört.

Jag kontrar med att om fler är ute i arbete så är det väl fler arbetade timmar som görs, även om varje individ arbetar mindre. Men att införa sex timmars arbetsdag är det enda sättet att anpassa arbetsmarknaden för alla, för annars blir det så att personer med neuropsykiatriska funktionshinder blir ännu mer avvikande. Tyvärr köper hon inte detta resonemang.

En annan sak skulle kunna vara att informera företag om neuropsykiatriska funktionshinder, vad det innebär och hur de fungerar på en arbetsplats. Detta ställer sig Maud mer positiv till. Jag överlämnar mitt visitkort och säger att hon får gärna lov att höra av sig, men jag tror naturligtvis inte att hon kommer att göra det och innan hon går så tillägger jag att vi ses säkert på Almedalen.

Någon borde upplysa Maud om att man inte har gjort något inte är detsamma som att man är oskyldig.


Henrik D. Ragnevi, ordförande Attention Göteborg



(Jag försöker, av uppenbara skäl, övertala Henrik att börja blogga. Tills vidare är han min första, högt värderade, gäst.)