Om du genomgått neuropsykiatrisk utredning, lämna gärna en kommentar nedan och berätta hur länge du fick vänta. (I mitt fall tog det fem år från misstanke till diagnos. Tre och ett halvt år för att tjata mig till en remiss, ett år i kö, och ett halvår för utredning.)
9 kommentarer:
Så scientologerna har släppt lös sin drägglande bandhund Återställ igen. Och i vanlig ordning "glömmer" han att att nämna var han kopierar sina texter från. Tidningen Axess, en tidskrift som försöker marknadsföra sig på den ointellektuelles "expertis" som om vore den intressant för den intellektuelle. Gå hem byracka!
Återställs kommentar har fått ett nytt hem i papperskorgen...
Tack för informationen om var han hämtar sina texter!
Hm!
Från misstanke till färdig utredning... mindre än ett halvår.
Gratulerar! Hur gick det till?
Ouff! Vilken fråga :-/ ... Var skall man börja.
Någon gång efter 1996 så började jag på allvar försöka få reda på varför livet var så infernaliskt tungt. Läkarbesök efter läkarbesök och inga svar. Resulterade i att jag mer eller mindre började braka ihop totalt mot slutet av 1998, tog kontakt med akutmottagningen, i en annan stadsdel. Blev nära ett halvårs terapisamtal med en praktikant. Men blev inte bättre för det, slutade att jag brakade ihop totalt istället och sade upp mig från jobbet.
Jobbsök = noll.
började studera IT, slutade illa det med.
Arbeteslös, varvades med aktivitetsjobb. Kajkade helt.
Följt av läkarbesök, blev anklagad för att vara lat, af LÄKARN. ¤%**)/
Tog ny kontakt med AF och beskrev situationen som "Helt åt jävla helvete"
De kopplade in ett jätteteam av folk ifrån alla håll. Samtidigt kontaktade samtalsterapeuten mig och undrade hur det gick, svaret hon fick vet ni nu. Fick göra besök hos henne och prata av mig.
Efter det besöket så kände hon igen massor om detta med Asperger, kom överens om att hon skulle kontakta teamet. Teamet fixade remiss till en utredare, runt 4 månader fick jag vänta. Tre veckor senare var det fastställt.
Och där tog alla resurser slut. :-(
AF = Förbjuden terräng för mig.
FK = Miffoförklarar mig med glädje
soc = Sjukpangsjonera dig, allt annat är ointressant.
End of story.
Åh, jag blir så frustrerad. Tack för att du tog dig tid att berätta. Och så blir jag sådär stereotypt manligt praktiskt inriktad och vill komma med goda råd. Antagligen har du hört dem alla redan, men om inte - har du ett personligt ombud? Det är så tröttsamt att brottas med myndigheter. En hjälpande hand är bra att ha.
Om jag får fråga - vad skulle du vilja göra?
Urkh... Ännu en hopplöst svår fråga.
Intellektet säger:
Jobba, måste få in pengar.
Viljan säger:
Blä! jobba. Är du på riktigt eller.
Vad jag i grund och botten vill är att leka med elektroniken och datorerna.
Det skriks efter kompetent personal inom IT, och så sitter man själv hemma o ugglar med sina grejer. Konstigt att det fattas personal, eller?
Jag är besvärlig, inte sant?
Om de lät IT-personalen sitta hemma och uggla skulle det vara så mycket lättare. Jag förstår inte varför man måste infinna sig på kontoret för att göra något man lika gärna kunde sköta från altanen...
Diskuterade sociala svårigheter med min psykolog på BUP i maj/juni nångång, och hon ställde mig genast i kö för en utredning. Sedan dröjde det bara tills i mitten av november innan utredningen påbörjades.
Skicka en kommentar