onsdag 16 maj 2007

SVT svarar inte...

...på min fråga om varför de valt att kalla ADHD en psykisk sjukdom. Däremot besvarar de en fråga jag inte ställt. Jag återkommer när jag lyckats lista ut vilken.


Radiohjälpens "Vårkampanj" samlar denna vår in pengar till stöd för forskning i samarbete med Psykiatrifonden, det har du säkert redan läst om på vår hemsida där det också står om tidigare vårkampanjer.

Formuleringen är dels en beskrivning av programinnehållet och dels en förklaring till varför det sänds, dvs att det är ett program som informerar om behovet av stöd till forskning.


4 kommentarer:

hj sa...

Ja, gör gärna det. Spännande att få höra vad dom svarar på egentligen ;-)

Agatha sa...

Jag tror att de besvarat frågan om varför jag borde vara tacksam över att kallas psykiskt sjuk. ;)

Återställ sa...

Så länge skolan har funnits har det alltid funnits barn som har haft problem med att anpassa sig till skolans krav. I dagens skola skall elevhälsoteamen fånga upp de barn som har problem.
Men frågan är vad för hjälp dom erbjuds och till vem?

Barn från olika samhällsklasser som skall samsas under samma tak leder till att olikheter blir synliga. Det är skillnader som hälsa, intresse, förutsättningar osv och det är svårt för skolan att möta varje individs behov. Vissa barn anses då inte platsa i den vanliga skolan. Det är ett dilemma som skolan har att hantera. På 1800-talet sa man att dessa ungar var tattar-ungar, slöa och lata, sedan fick vi intelligensmätningar, barnen ansågs då som undermåliga och dumma.

Vem initierar en diskussion kring en elev som har olika problem?

För det mesta brukar det vara pedagogen (läraren) som tar upp ett barn för diskussion men det kan också vara skolsköterskan eller någon annan. Ibland kan barnet bara ha hunnit gå 1 vecka i skolan innan någon slår larm, det går ganska fort när man upptäcker att någon inte passar in eller avviker. Vad är det då som avgör att de här barnen inte passar in? Vad säger man som argument? Barnen beskrivs på en mängd olika sätt, man säger att dom är långsamma, svaga, obegåvade, hopplösa, ointresserade eller att dom inte vill lära sig någonting. Men det har ju alltid funnits barn som har svårigheter i skolan, vad skiljer dessa från dagens barn?
Ja egentligen är det bara betäckningen, sätten man kallar dessa barn på. Vad som är gemensamt är att man skyller problemen på barnet självt, sällan är det skolan eller den övriga miljön som brister.

När man då tar upp en elev i elevhälsoteamet, hur kan det då låta?

Exempel: Specialpedagogen tar upp Jenny som är 10 år gammal och säger så här.
Jenny är en mycket svag elev som ofta har ont i huvudet, kort och koncist framförs att hon bör gå om ett år. Ber man specialpedagogen argumentera för varför hon behöver gå om ett år kommer svaret: -Jo det här är en svag elev. En mycket vag beskrivning av Jenny får man säga men ingen i det övriga teamet ifrågasätter specialpedagogen, det är som det redan finns en gemensam förståelse för barnets svårigheter och på det här sättet har man resonerat i alla tider när det gäller skolbarn. Dom här neuropsykiatriska diagnoserna som används i skolan, hur används dom egentligen? Ja dom används ganska flitigt just för att det är en diagnos som har fått fäste i skolan och som är accepterad av personalen men också av föräldrarna som är en förklaring till problemen också finns det resurser som är kopplade till diagnoserna.
Man använder vaga beskrivningar av barnet. Antingen är barnet för okoncentrerat eller för fokuserad, två motsägelsefulla begrepp.

Vad blir konsekvenserna av att få en sådan här neuropsykiatrisk diagnos när man är barn?

För barnet innebär det att man kan hamna i en annan miljö, man blir segregerad från sin klass men man kan också skapa sig en identitet som ett avvikande barn. Det kan också innebära andra saker på längre sikt tex att man inte får ta körkort, här saknas viktig forskning om konsekvenserna och den stigmatisering en diagnos innebär. Vad innebär då diagnosen för föräldrarna? För föräldrarna blir det ofta en lättnad att det händer någonting, barnet får undervisning osv men det kan också vara att dom blir av med sina skuldkänslor så det blir en lättnad på alla plan. Men när man då ställt en diagnos och kommit överens om att eleven behöver hjälp, vad kan då elevhälsoteamet sätta in för resurser idag? Jo det fungerar så här. Man hamnar i en liten undervisningsgrupp och det blir mycket personal, det kan gå nästan en personal per elev, en liten grupp på 6 personer med 5 st personal som exempel.
Man arbetar i 5 minuters intervall för att träna sin koncentration. Syftet med detta är att barnet skall anpassas för att kunna gå tillbaka till sin egen klass men det verkar vara väldigt oklart om det fungerar så. Istället tränas barnen att bli handikappmedvetna och presenterar sig gärna som ett barn med diagnos. Elevvårdsteamen skulle behöva bli mycket bättre på att använda sina resurser istället för att förstöra livet för många barn och ungdomar. Dom sitter ju på många olika kompetenser som skulle kunna beskriva barn som Jenny mer i detalj istället för att gå till ett snabbt avslut. Det är också bra om Jenny själv får vara med och reflektera över sin situation för det är ingen som frågar henne med system som finns idag. Skolan behöver också bli bättre på att hantera det här med variation och olikheter, pedagogiken behöver också bli mer flexibel så att fler kan inkluderas.

Mvh Återställ

Agatha sa...

(Ovanstående kommentar publicerad av särskilda skäl.)