Att starta en stödgrupp - potentiella problem

Var beredd på att motivera ditt val av tid, plats, och målgrupp - om, och om, och om igen. Oavsett vad du valt kommer en rad människor surt påpeka att du prioriterat fel. (Mitt eget arroganta svar är att kombinationen av tid, plats, och målgrupp passar mig, och är den inte till belåtenhet kan man arrangera en egen träff. För att inte framstå som genomgående osympatisk erbjuder jag vanligtvis att hjälpa till om så önskas.)

För eller senare kommer gruppen att locka till sig frustrerade anhöriga som inte förstår sin partners eller sitt barns sätt att fungera, och som hoppas att gruppens medlemmar kan erbjuda förklaringar. Hur gärna man än vill hjälpa riskerar man att förlora de människor gruppen ursprungligen var till för om man släpper in neurotypiska anhöriga. För vissa deltagare är en grupp av det här slaget det enda sammanhang där de kan slappna av och vara sig själva.

Här borde också finnas ett stycke om hur man hanterar eventuella konflikter. Sådana har de träffar jag administrerar hittills varit förskonade från, varför jag inte kan bidra med något. Tips mottages tacksamt.



(Den här texten ingår i en serie inlägg om hur man startar en stödgrupp. Du kan hitta samtliga inlägg här.)

Sophie Dow sommarpratar

Efter att ha fått dottern Annie med grav DAMP startade Sophie Dow 2001 organisationen Mindroom med målsättningen att skapa insikt om och förståelse för personer med inlärningssvårigheter. Sophies och Annies livsöden är förebild i manuset för Hollywoodfilmen Breaking and Entering.

Sophie Dow sommarpratar den första augusti.

Dum och dummare

Bästa handläggare vid Arbetsförmedlingen,

ADHD är inte ett intellektuellt funktionshinder. Att löda kretskort i Samhalls regi är knappast lämplig rehabilitering för någon som befinner sig två terminer från läkarexamen.

Med vänlig hälsning,
Agatha

Agatha avviker

Här har varit tyst på sistone, och än tystare blir det. Tidigare brist om inlägg skylls på en smart sanskritist, en trumpen religionsvetare och en prydnadspojke, samt rehabilitering, föreningsaktiviteter, och Avernum. Framtida brist om inlägg skylls på resa till midsommarland.

Återkommer 27/6. Tills dess, och även annars, rekommenderar jag Barracuber.

Mer om Aspergers syndrom och arbete

Barracuber skriver om autism och arbete i Storbritannien och om ett nytt företag i Laholm som bara anställer personer med Aspergers syndrom.

(För tidigare inlägg om AS och arbete, se här.)

Vetenskapsradion om neuropsykiatriska funktionshinder

Diagnoser som DAMP och ADHD har varit föremål för segdragna och känslosamma debatter. I den nya boken Strider under hjärnåldern skriver författaren och journalisten Vanna Beckman om allt från anklagelserna om forskningsfusk till scientologernas lobbying mot psykiatrin.

Vetenskapsradion P1 måndag 11 juni kl 13.20 och 12/6 kl 19.03 samt 16/6 kl 06.15.

Gissa citatet, del II

Kan vi lita på Riksförbundet Attention? Om du söker ett förbund med kopplingar till läkemedelsindustrin, som introducerar nya sjukdomsdiagnoser som är svåra att skilja från vardagssvårigheter och som selektivt rekryterar forskare med en odelat positiv inställning till medicinsk behandling - då kan du lita på Attention.

Hm. Knepigt. En debattör som a priori antar att kopplingar till läkemedelsindustrin är av ondo, bortser från att intresseföreningar inte författar diagnosmanualer, och avfärdar de neuropsykiatriska funktionshindren utan att anföra ett enda argument?

Jag vet. Det måste vara Leif Elinder.

Bristande kunskap om neuropsykiatriska funktionshinder i skolan

Barn med neuropsykiatriska funktionshinder, till exempel ADHD, är ett växande problem i skolan. Samtidigt upplever många lärare att de saknar kunskap och resurser för att möta funktionshindren.

Läs och kommentera på TV4:s websajt.

(Tack, Barracuber, för tipset!)

Bemötande i vården

När jag var runt tjugo år jobbade jag på ett boende för gravt handikappade och utvecklingsstörda vuxna. En gång skadade sig en av de boende och vi var tvungna att åka till akuten. När vi träffade läkaren började han ställa frågor till den skadade. Om han hade ont. Om han hade förlorat medvetandet. Om han hade några andra symptom förutom skadan. Jag vände mig till läkaren och förklarade att mannen inte hade något språk. Han svarade, inte ovänlig, men en aning avmätt. Som en upplysning. Som en självklarhet.

”Men det är fortfarande han som är min patient.” Sedan vände han sig till mannen igen och fortsatte ställa frågorna direkt till honom. Jag fortsatte att besvara frågorna.

Hade läkaren följt min outtalade uppmaning och börjat ställa sina frågor direkt till mig så hade den skadade mannen inte längre varit medelpunkten i konversationen. Då hade samtalet varit mellan läkaren och mig. Jag hade troligtvis inte reagerat på det. Nu blev det genom läkarens korta men tydliga markering uppenbart att relationen var mellan honom och hans patient. Jag var bara ett verktyg, en röst och ett minne kring den skadade mannen. Hans verktyg i hans händelse. Precis som det skall vara.

Det var en omskakande och mycket upplysande händelse. Samtidigt blev det skrämmande tydligt att det var i den situation där det blev rätt som stack ut och bröt från normen. Tydligt hur ofta det troligen blir fel trots, eller kanske på grund av, de bästa intentioner. Tydligt hur lätt det är att oreflekterat agera inom en norm som varken är genomtänkt eller försvarbar. Det var en viktig lärdom och en erfarenhet jag försöker bära med mig in i de nya situationer livet ställer mig inför.



Snart låter jag smarta pH ta över bloggen...

Se även diskussion på Attentions forum. (Registrering krävs.)

Om Aspergers syndrom på SVT 1

Andreas är killen med många intressen. Han gör lerfigurer, kan allt om Sveriges kungar och har skrivit en serie om mobbning. Andreas har Aspergers syndrom och berättar om svårigheter med kompisar och hur det var när han själv blev retad.

Programmet visas 17.30.