måndag 4 juni 2007

Bemötande i vården

När jag var runt tjugo år jobbade jag på ett boende för gravt handikappade och utvecklingsstörda vuxna. En gång skadade sig en av de boende och vi var tvungna att åka till akuten. När vi träffade läkaren började han ställa frågor till den skadade. Om han hade ont. Om han hade förlorat medvetandet. Om han hade några andra symptom förutom skadan. Jag vände mig till läkaren och förklarade att mannen inte hade något språk. Han svarade, inte ovänlig, men en aning avmätt. Som en upplysning. Som en självklarhet.

”Men det är fortfarande han som är min patient.” Sedan vände han sig till mannen igen och fortsatte ställa frågorna direkt till honom. Jag fortsatte att besvara frågorna.

Hade läkaren följt min outtalade uppmaning och börjat ställa sina frågor direkt till mig så hade den skadade mannen inte längre varit medelpunkten i konversationen. Då hade samtalet varit mellan läkaren och mig. Jag hade troligtvis inte reagerat på det. Nu blev det genom läkarens korta men tydliga markering uppenbart att relationen var mellan honom och hans patient. Jag var bara ett verktyg, en röst och ett minne kring den skadade mannen. Hans verktyg i hans händelse. Precis som det skall vara.

Det var en omskakande och mycket upplysande händelse. Samtidigt blev det skrämmande tydligt att det var i den situation där det blev rätt som stack ut och bröt från normen. Tydligt hur ofta det troligen blir fel trots, eller kanske på grund av, de bästa intentioner. Tydligt hur lätt det är att oreflekterat agera inom en norm som varken är genomtänkt eller försvarbar. Det var en viktig lärdom och en erfarenhet jag försöker bära med mig in i de nya situationer livet ställer mig inför.



Snart låter jag smarta pH ta över bloggen...

Se även diskussion på Attentions forum. (Registrering krävs.)


8 kommentarer:

Virrikokko sa...

Jag bara älskar att få de däe AHA-upplevelserna, som du så väl beskriver att du fick här. Man kan även lära så mycket av andras, om de kommer i den här tappningen. Den här händelsen kan ju appliceras för så mycket annat och det är ju det som är så magiskt med dem, att de kan trolla fram bra, vettiga kaniner! Ps. Du kommer kanske inte att tro det, men min rss funkar nu. Kram

Agatha sa...

Som pH beskriver att hon fick, that is. (Hon ger mig mindervärdeskomplex, för övrigt.) Skall göra henne uppmärksam på kommentaren i händelse av att hon vill svara.

Tommy sa...

Ska du sluta blogga? Länken till forumet funderar inte eller så beror det på att jag inte är medlem. Du tror inte du skulle kunna återge några inlägg här?

Agatha sa...

Jag fortsätter blogga, och skall försöka övertala pH att också börja. Hon skriver för bra för att gömma sig på forum.

Du når inte diskussionen eftersom du inte är medlem, och att återge vad som sagts vore varken lagligt eller särskilt hänsynsfullt. (Skall redigera inlägget så det framgår att registrering krävs.)

Tommy sa...

Ok då är jag lugn igen. Jag följer bara 3 bloggar och det vore trist att mista en av dem.

Jag förstår att jag måste vara registrerad men blev ändå lite förvånad. Är inte van vid stängda forum.

Agatha sa...

Jag är smickrad. Tack! De senaste veckorna har jag inte prioriterat bloggen särskilt högt, men jag har inga planer på att överge den.

Och jag är förvånad över att Aspergerforum inte är ett stängt forum, med tanke på hur känsliga ämnen som avhandlas.

hj sa...

Åh, vad bra skrivet! Tack för att du delar med dig av dina insikter.

pH sa...

Tack för de uppskattande orden om det jag skrivit. Det är alltid trevligt när det man säger uppskattas.

Som alla (utom möjligen Agatha) inser finns det ingen anledning för Agatha att ha mindervärdeskomplex. =) Jag är en stor beundrare av dem som liksom Agatha har förmågan att reagera och bemöta utan att tappa känslan för balans och nyanser. Själv har jag en tendens att bli upprörd och hemfalla åt polariserad demagogi...

Jag är för övrigt en i grunden hyggligt asocial person. Jag är inte så bra på social interaktion och önskar många gånger att jag var såpass asocial att jag skulle kunna välja ett liv helt utan människor. Men det är i mötet med människor som nya tankar uppstår och som man får möjlighet att pröva och precisera sina redan befintliga tankar. Därför blir jag alltid mycket glad när jag stöter på välgenomtänkta, kunniga och ballanserade människor som sporrar mig att tänka nytt och större utan att förlora känslan för nyanser och komplexitet. Tack Agatha!

Och efter detta utbrott av ömsesidig tindrande kanske vi skulle kvalificera oss för ett lokalt kapitel av KFIB… =P

Nåväl. Fortsätt bevaka och kommentera, Agatha, och fortsätt skriva. Du gör det bra!